Under två och ett halvt sekel har i Sverige utgått statliga direktiv om landskapets avvattning. Tjänstemän har inventerat alla möjligheter att torrlägga våtmarker, sänka sjöar och räta ut vattendrag för att så effektivt som möjligt bli kvitt vatten från jordbruks- och skogsmark. “Vattensjuk mark” skulle ”friskförklaras”. Lagen om tvångsdelaktighet i torrläggningsprojekt eliminerade motstånd; dristig torrläggning gav medalj.
Verksamheten skall självfallet bedömas i tiden, men avvattningens negativa följdverkningar förblev länge obeaktade. Trots att utarmningen av fauna och flora, utflödet till kustvattnen av näringsämnen och avgången till atmosfären av växthusgaser påtalades, dröjde det länge innan verksamheten började ifrågasättas. Landskapet förlorade ytligt kylvatten och betingelserna för grundvattenbildning försämrades. I avvattnade bygder drabbades resterande sjöar av negativ påverkan från samhällen, jord- och skogsbruk. De blev näringsrikare, ofta mörkare och fick omstrukturerade ekosystem.
Statliga organ har haft påtagligt svårt att i ekologiskt helhetsperspektiv lägga om sin verksamhet mot målet att restaurera landskapets destruerade vattenhushållning. Eftersom torrläggningar genomförts enligt statliga direktiv och med statliga bidrag, måste staten nu bära kostnadsansvaret då det gäller att åtgärda de förorsakade miljöskadorna. Och miljörättsväsendet måste vid tillämpningen av miljöbalken sakkunnigt inkludera ekologisk helhetssyn i rum och tid för att möjliggöra ekologisk revitalisering av utarmad natur klavbunden under urmodiga båtnadsbegrepp.
Initiativet vid Näsbyholm att genom bred ideell uppslutning kring målsättningen att återställa ett vattenlandskaps ekologiska uppbyggnad och funktion utgör ett stimulerande exempel på framtidsorienterad miljövård.