Alice överlevde den fruktansvärda olyckan. Men det gjorde inte pappa. Och inte lillasyster.

Alice är elva år gammal när hon får klara sig på egen hand. Visserligen har hon ungefär allt som behövs, gissar hon - några konservburkar med köttfärssås och så Sammy, hennes lilla guldfisk. Hon tänker aldrig berätta för någon om det som har hänt henne.
Var är mamma? Det spelar ingen roll. Alice klarar sig, bara hon ser framåt och inte tänker på hur det var förut.
Men så kommer mormor, som snart förstår att någonting är väldigt, väldigt fel. Och det är först när mormor tar med sig Alice hem till sin gård i Vermont, som Alice accepterar sanningen - men också att hon inte är ensam. Att hon inte måste vara stark. Att hon får känna efter. Att hon får vara liten. För nu finns där någon som kan ta emot henne när hon faller. Men ingen annan kan hjälpa henne när hon ställs inför det största beslutet i sitt liv. För ibland är det lättare att bara få vara arg än att förväntas förlåta.