Hur upplevde barn upp till 14 år förföljelserna under Förintelsen och hur har de som vuxna handskats med påtvingande minnesbilder och känslor? Varför väljer en del överlevande att inte få barn? Vilka konsekvenser får dessa upplevelser senare i livet? Vad betyder det att bli berövad sin barndom?

Genom att använda sig av intervjuer genomförda av Survivors of the Shoah Visual History Foundation samt uppföljande djupintervjuer med överlevande som själva var barn under Förintelsen ger författaren Suzanne Kaplan svar på dessa och många andra frågor. Hon visar hur de överlevande nått en punkt i livet när tiden är mogen för att berätta.

Jag tänkte inte, är en vanlig kommentar när de berättar om sina upplevelser. Kaplan menar att den normala registreringen av verkligheten upphörde att fungera då det inte fanns någon vuxen som kunde hjälpa barnen att sätta ord på sina upplevelser. Tidsuppfattningen om verkligheten liknar därför frusna bilder med plågsamma associationer som lagrats i kroppen.

Författaren har funnit analytiska instrument för hur man hittar ett biografiskt sammanhang och en individuell helhet av spridda bilder. Dessa instrument kan användas för att bemöta människor som bär på svåra traumatiska minnen. Läsaren får också ta del av intervjuer genomförda i Rwanda i januari 2003, med tonårspojkar som upplevt folkmordet 1994.

Boken vänder sig till psykologer, terapeuter, vårdpersonal, lärare och andra som handskas med eller studerar liknande traumatiska processer i dag och i framtiden.