"Det finns någonting ohjälpligtmörkt i botten.

Skadat.

Var aktsam om din helighet. Den ärkanske det enda du har.

Aldrig självförvållad."

Efter den prisbelönta novellsamlingen Vattnen, som blev något av ett genombrott i Sverige, återgår Susanne Ringell till poesin. Det här är brukspoesi att använda. Början av samlingen är en sträng, andlig rannsakan. Sedan utvidgas den mot världen med dess sinnlighet och hemligheter: "din skäggstubb mot mjölkvita lakan". Det finns ingen motsättning mellan världen och anden, de går in i varandra.

"I humlemidjan bor smultron och vin,bor alltsmörstekt och kantareller och grädde och vin,vin. Vad skulle sommaren varautan sin tillåtande, trinda humla.Och det finns ju män och män,mogna som solhallon, släta som klippor.Det finns mänsom klippor under barfoten.Det finns underbara män."