I december 1920 dukas det till fest i trähuset på Skandalhusets gård i Uppsala, så kallat därför att det byggts högre än det intilliggande Universitetet. Grosshandlare Levins Sofia har nedkommit med ännu en son, Salomon. Det åtta dagar gamla barnet vilar i sina lindor, men strax skall han bäras fram för att bli omskuren och upptagen i ett manligt förbund med Gud.
"S’iz shver tsu zain a jid – det är svårt att vara jude", suckar gossens farfar, David Levin, då han kommer in genom Skandalhusets port. Den gamle gårdfarihandlaren har i unga år flytt till Sverige från en nedbränd stetl i Polen, men brukar ännu sina fäders språk.
Ur vår egen tid talar hans barnbarns barn, Salomons dotter: "Jag lever bland gojim. Det betyder att jag lever i främlingars land, i en främmande stad, långt från mina egna rötter." Romanens starka berättarröst tillhör en lärare som under 90-talet får erfara tyngden av sitt judiska arv. Med humor och smärta gestaltar Susanne Levin det tidlösa främlingsskapets villkor, och ur en klangbotten av judisk historia frigörs ett myller av röster, främst från 20-talets Uppsala.
"Suggan i dômen" är en stark, mångskiftande roman om det judiska – och det allmängiltiga – där Uppsala förvisso blivit en plats från vilken insikten om levnadsvillkoren i främlingars land kan nå in till oss alla.
Bokens titel anspelar på en medeltida antisemitisk kragsten på en pelare i Uppsala domkyrka.
Susanne Levin debuterade 1994 med
Leva vidare, och två år senare följde
Som min egen. Hon är född 1950 i Uppsala där hon arbetar som lärare. Också hennes tidigare böcker har självbiografisk bakgrund.
