Att adoptera betyder att uppta som sin egen.
I en fristående fortsättning på Leva vidare (1994) fortsätter Susanne Levin berättelsen om Lea Louise – en överlevandes barn.
Det är en berättelse om beroende och frigörelse, men också om hur barnlöshet genom adoption vänds till föräldraskap; om hur
barndomens och det förflutnas väg slingar fram i vuxenhetens landskap.
I mars 1977 reser Lea Louise tillsammans med sin man Lars till Colombia för att adoptera en pojke, och två år senare kommer en flicka till dem. Med de två svarta adoptivbarnen David och Amanda byter Lea sin biologiska barnlöshet mot adoptivföräldraskapet, och hon tar dem till sig som sina egna med den judiska moderns hela hängivenhet och överbeskydd. De två barnen bär med sig sitt eget arv när de inlemmas i Leas judiska familj och Lars kristna. Moderskapet och barnens utveckling tvingar Lea själv att söka efter vem hon egentligen är, och vad hon vill med sitt liv.
Leas mor har överlevt Auschwitz, och hennes enda dotter skall hålla det judiska arvet vid liv och föra det vidare till nya generationer. Arvet och gemenskapen levandegörs allt mer då barnen växer upp, och medan Amandas förståndshandikapp så småningom uppdagas tvingas Lea i vardagen vidare på en färd genom historia och nutid, för att till slut nå in i en outforskad framtid. Genom barnens närvaro kan Lea komma till insikt om vem hon själv var och vem hon blivit, och medan de så småningom söker en egen frigörelse och egna vägar till identitet, fortsätter hon sitt sökande efter bestämmelse och mening.
Susanne Levin undervisar i svenska, franska och religion i gymnasieskolan. Hon är född i Uppsala 1950, där hon också är bosatt tillsammans med make och två barn. I likhet med debutboken
Leva vidare har denna bok självbiografisk bakgrund.
