"Linden har aldrig varit närmare himlen än nu, omsvärmad, överväldigad, upplyft av bisurr och blomflugornas intensiva tystnad. Sådana är våra berättelser, spridda erfarenheter som fortsätter att likna varandra medan var och en tycks syssla med sitt i en myriad samtal, ord med långa släktled, klaner av betydelser som går i blom inför en enda lyssnande människa. 'Vi står alla ensamma', förkunnar vi prästlikt. Men att vara ensam."

Tankarnas banor, molnens rörelser, subjektets och objektets placering alla är delar i det maskineri som Susanne Holmgren analyserar i sin diktsamling. Holmgrens värld är fylld av vardagliga ting och personliga bilder med naturen ständigt närvarande. Här ryms ömsinta och stillsamma betraktelser av samspelet mellan djur, fåglar, växter och hav. Där står rådjuret i skogsbrynet, trädgårdsmöblerna under körsbärsträdet, tallarna i solljuset. Men författaren stannar inte i det vackra och trygga. Räven och nötskrikan är inte statister i människans värld, utan aktiva komponenter i ett ständigt arbetande maskineri. Det är inte ett odelat harmoniskt och vackert samspel utan ofta kompromisslöst och hårt. Människans och djurens/naturens relation redovisas osentimentalt och sakligt. På samma sätt skärskådas också det mänskliga sociala spelet, samhället och politiken med humor och ironi.

Verklighetsmaskineriet är en betraktelse över vad det innebär att finnas till. De ordrika prosadikterna liknar ibland snarare tekniska analyser av känslor, sinnesstämningar och tankar. Intensivt och ordrikt undersöks tillvaron in i minsta detalj. Från individens innersta pulsen, tankarna, minnena till händelser och företeelser i omvärlden. Dikterna fungerar som ledsagare och tolkar av verkligheten.