När vi i dag talar om det antika Grekland och Rom är det främst två perioder vi tänker på: det demokratiska
Aten på 400-talet f. Kr. med dess intensiva skaparkraft på alla områden, och Roms grandiosa och skenbart oföränderliga kejsardöme under de första århundradena av vår tideräkning.

Mellan dessa två skeden ligger tre fyra sekler som kan förefalla mindre attraktiva, inte minst därför att deras politiska historia är så enormt invecklad, med krig, skiftande allianser, revolutioner, erövringar och nationers framväxande och fall.
Ändå var denna turbulenta period av fundamental betydelse för Europas och därmed hela Västerlandets
utveckling. Det var då som grekisk historia vidgades till att inte enbart omfatta ett antal stadsstater, de flesta kring Medelhavet, utan stora kungadömen som de i Egypten, Mindre Asien och Makedonien.
Följden blev en mångkulturell civilisation av dittills okänd omfattning och präglad av intensiv grekisk utstrålning.
Erövringarna i Persien och Indien gick så småningom förlorade under Alexanders efterföljare, men Mindre
Asien och Främre Orienten förblev delar av den grekiska världen ända till islams segertåg.