En masugn sätter fantasin i rörelse. Hyttan suckar och pustar och den som lyssnar noga hör henne också sjunga. Dess inneboende krafter är visserligen tyglade, men bär ändå på djupa hemligheter.
I den här boken skildrar Sture Gustafson sin barndoms Svartå. Sina allra första år bodde familjen mitt emot hyttan i en kåk byggd av slaggsten, järnets restprodukt. Masugnen var en sotig arbetsplats och allra sotigast för de som arbetade i kolhuset. Och därtill kom den obekväma skiftgången. Produktionen måste fortsätta dag och natt. Inget stål hade så goda egenskaper som det som tillverkats på minnets marker i Svartå.
Den stora olyckan är förstås den mest dramatiska av bokens berättelser men författaren ger också läsaren andra bilder av barndomens liv i det gamla brukssamhället. Som när Fridolf Rhudin passerade stationen på sin sista resa eller när balter som flytt sina hemländer slog sig ner i Svartå.