Det är nu tjugu år sedan min son Henrik tog sitt liv. Han var journalist och konstnär, en ung människa, både stark och skör. Jag vill ge honom röst. Genom min drömdagbok har jag följt hans livs saga, så som den såg ut för mig. Hans eget hjärta talar ur hans brev, dikter, kåserier och drömmar. Melodin inifrån som tycktes ge honom lov att lämna oss var en negro spiritual: Ive a home on the other side

Vad kunde lindra vår bittra sorg − kniven i hjärtat som en av mina drömmar kallade det? Gemenskapen och omsorgen inom familjen var avgörande. Vi behövde varandra. Men jag upplevde också en större samhörighet, en hjärtats källåder, gemensam för alla människor. Den vill jag berätta om. Konstnärer över hela världen delar i sina verk vår kamp och sorg. Men också barnbarnens teckningar kom med oväntade budskap, och kursdeltagare som jag inte kände tidigare förmedlade i målningar och drömmar överraskande hälsningar från Henrik.

Stina Hammar