Dessa texter försöker, än allvarligt och än skämtsamt, att hantera vår oförmåga att nå det som T. S. Eliot kallar «The point of intersection of the timeless with time».

Tragiken kunde skymtas när vi som barn hade feberdrömmar under mässlingen; sen, när vi åldras, försöker vi desperat men förgäves att skämta bort den. Men Eliots «hints and guesses» om vårt ständigt undflyende slutmål kan förnimmas ibland, i en dröm om en dröm eller i en stadsbuss i Lund.