Det tidigmoderna Europa befann sig i en turbulent statsbildningsprocess som ledde till många och långa krig. I dessa krig fanns det många som gjorde uppror och slogs för frihet och självständighet. Man allierade sig med någon för att slåss mot någon annan. Men motiven var inte bara politiska och ideologiska. Många såg också en chans att berika sig på krigen och slogs för egen vinning. Krigen skapade en våldsmentalitet som gör det svårt att skilja på militärer, upprorsmän och rövare. När var man det ena eller något av de andra? Kunde man vara allt på en och samma gång? Eller var man en kategorisk rövare och upprorsman i fiendens ögon oavsett om man slogs som militär eller utanför en reguljär krigsarmé? Huvudpersonen i denna bok är Mickel Pedersen, en avhoppad svensk undersåte som nådde hjältestatus och adelskap i 1500-talets Danmark. Kanske personifierar han bättre än någon annan militären, upprorsmannen och rövaren i en och samma person. Han slogs för Danmark mot Sverige, liksom snapphanarna gjorde cirka hundra år senare. Men eftermälet om dem skiljer sig starkt. Mickel var den firade hjälten, snapphanarna de brutala skurkarna. För att bredda perspektivet lite jämförs Mickel med Andreas Hofer i Tyrolen och Juraj Janosik i Slovakien, två färgstarka personligheter i det tidigmoderna Europa som slogs för frihet och självständighet på skilda sätt. Kan Mickel Pedersen förenas med en upprorsman i Napoleonkrigets Europa och med en slovakisk rövarhövding i det tidiga 1700-talets förtryckta Östeuropa?