Beskrivning: där på solfläckens barnhem bodde några av dem sådana som såg lite konstiga ut de kunde vara lite fyrkantiga med håret på ända och glodde man på dem blev det visst två dagars väta ett spöregnet stod väl säkert i deras tjänst det regnade över tomater de stal från sina odlare i närheter om man kanske hade glott för mycket på dem kom de senare för att hedersamt tomata dig till ketchup av alla knep de kunde, målade de en sol drog en båge upp eller nedan blev det sol eller mulet surt till där dog även tomatplantan i glasskärvornas regn, glaset som skar ett hål i själva betraktelsen och de från solfläckens barnhem glodde i sin tur på dig ut tittade där på dig slutlig

Vad är det som utspelar sig på solfläckens barnhem? Är det ensamhetens tragik, mörkrets stilla fruktan? Eller är det en mänsklig seger, barfotabarns ystra lek bland höstlöv?

I Stefan Hammaréns lyriska debut skiner mörkret bland solens strålar, humorn bland vansinnet, tårarna bland skrattet.

"Förstenar mig i svenska ord. [...] Den nye särlingen i vår samtidsprosa." -Daniel Sjölin i Svenska Dagbladet