Om längtan till havet, till sommar, till barndomslandet ? vem skriver mer ljuvligt lockande och skönt vemodsfyllt om detta än Stefan Andhé?
När författaren, som så ofta om helgerna, tar tåget till havet, till Brighton, börjar han få havskänsla redan vid East Croydon. Han inser dock att det hav han alltid färdas mot är barndomens hav, det vid Stugan i Grönemad på svenska västkusten.
Han minns plötsligt hur han i handelsboden första gången träffade sin sommarkamrat Åke, båda blygt gömda bakom mammornas tygrika sommarkjolar, minns deras fisketurer och hur de med tomma konservburkar som mikrofoner hade radiostation.
Här finns också Stefan Andhés första lärospån som journalist, hur han som skoltidningens utsände för att intervjua Louis Armstrong möts av en lättklädd Satchmo i hotellrumsdörren. Men äventyret är inte allt: här finns en lovsång till den vanliga vardagslunken, ett de nära tingens evangelium