Boken handlar om Zina Sohlman och hennes märkliga livsöde. Hon växte upp i Dorpat, nuvarande Tartu i Estland, där hennes far var professor i medicin vid universitetet. Somrarna tillbringades på familjens gods Sajani på Krim. Hon studerade genetik i Simferopol på Krim. På 1920-talet träffade hon en ung svensk, Rolf Sohlman, som kommit för att ordna matbespisning till de svältande studenterna. 1926 gifte de sig i Paris.
Boken avspeglar Rysslands historia från sent 1800-tal till 1960-tal, genom brev från Zinas morfar, mor och far. Breven utgör grunden för bokens berättelse. Zinas son Staffan översatte breven för att föra vidare släktens historia till barn och barnbarn. Under arbetets gång stod det klart att innehållet var av vidare intressen än inom familjekretsen.
Breven börjar i det förrevolutionära Ryssland med dess censur, svält och förtryck. Men även ekonomisk utveckling och möjlighet för dem som hade råd att resa utomlands och att utbilda sig. Staffans morfar arbetade i olika omgångar vid Pasteurinstitutet i Paris. Mormodern utbildade sig till operasångerska i Italien. Familjen ivrade för reformer och demokrati i Ryssland. De straffades också för detta under tsartiden.
Hela denna värld gick under med det första världskriget. Sedan följde revolution, inbördeskrig och terror. Familjen svalt 1918-21 och på 1930-talet. Eftersom de tillhört godsägarna trakasserades de av den sovjetiska hemliga polisen. Två av Staffans morbröder stred i Röda armén under det andra världskriget, Leonid var med från Moskva till Berlin.
Zinas liv som svensk diplomatfru i Riga, London, Rom och Paris speglas i moderns brev. Under sexton år, 1947-1964, var Zina svensk ambassadris i sitt gamla hemland, i Moskva.