Byggandet av Höga Dammen i Egypten och en skoningslös klappjakt på oppositionella representerar två sidor av Nassers regim; å ena sidan vilja till ökat välstånd för de många, industrialisering och nationellt oberoende, å andra sidan den totalitära statens repression. Under de 18 år det tog att bygga dammen från 1952 till 1970, dvs hela Nassers epok, tjänade den som metafor för tidens alla förhoppningar, ständigt speglade och reflekterade i radio, press och TV, till en drömväv av myt och propaganda. Till denna fiktiva verklighetsbeskrivning bidrog också Sonallah Ibrahim och två av hans tidigare cellkamrater i ett reportage om Höga Dammens människa 1967, där dammen genom poetiska bilder och hyperboler får evig och mänsklig gestalt. Om lägren med tusentals politiska fångar och tortyren skrevs dock inte en rad. I Augustistjärnan dekonstrueras myten. Dammen blir grus och makadam och klippblock, dagsverken, maskiner och teknik avskalad alla symbolvärden till dess vi nalkas själva kärnan, byggandet i sig som skapelseakt och födelse. De djupaste drömmarna, de som kvävdes i repression, censur och personkult, blir de som skjuter in som drömbilder i texten. I fiktionen återfår verkligheten sina rätta proportioner, som de kolossala Ramsesstatyerna utanför Abu Simbel-templet sedda underifrån med sina basreliefer av tortyrscener och krigspropaganda. Sonallah Ibrahim (f. i Kairo 1938) fängslades i 20-årsåldern för att ha delat ut politiska pamfletter. Fem och ett halvt år tillbringade han i ett fångläger i öknen väster om Assuan. Under dessa år såg han medfångar torteras till döds, bland dem hans mentor och förebild Shuhdi Atiyya. Sonallah Ibrahim, som debuterade 1966, fick sitt publika erkännande i Egypten först 1994, med de första rejäla helsidorna i egyptisk press. Nästan alla Sonallahs verk hade då redan översatts till andra språk. 2004 vägrade han ta emot det egyptiska kulturministeriets årliga litteraturpris.