Våld och hot i statliga myndigheter är inte enbart ett arbetsmiljöproblem utan även ett demokratiproblem. Hantering av arbetsrelaterat våld och hot regleras i arbetsmiljölagen och Arbetsmiljöverkets föreskrifter. Arbetsgivaren är ansvarig för det förebyggande arbetet som ska utföras i samarbete med skyddsombud och medarbetare. För att undersöka hur kunskap skapas i säkerhetsarbetet mot hot och våld har vi genomfört en gruppintervju med huvudskyddsombud på ett tiotal statliga myndigheter med krävande klientkontakter. Vi använder två perspektiv hämtade från fältet ”resilience engineering” för att analysera hur arbetsmiljölagen implementeras. Studien visar att det föreligger betydande diskrepanser mellan vad lagen stadgar gällande arbetstagares rätt till input i säkerhetsarbetet, och i vilken utsträckning det sker i praktiken. En välfungerande organisation förutsätter regler och kontroll, men regelstyrning och formalisering måste balanseras mot ett tillvaratagande av medarbetares omdöme och kompetens. Att arbetstagares input saknas innebär att säkerhetsarbetet inte motsvarar arbetsmiljölagens syfte. Styrning som inte tar kontextuell hänsyn till arbetstagare eller klienter medför negativa konsekvenser. Strategier som inte harmonierar med det faktiska arbetet och regler som hämmar kreativitet och anpassning innebär en begränsning - inte bara för de scenarion vi i förebyggande syfte kan föreställa oss, utan också för att vi berövas en källa till tillit, diversitet och innovation.