År 1972 är Sverige först i världen med att lagstifta om statsfinansierad vård till transsexuella personer, vilket i ett internationellt perspektiv ansågs radikalt. När Socialstyrelsen närmare fyrtio år senare publicerar utredningen "Transsexuella och övriga personer med köns­identitetsstörningar -- Rätts­­liga villkor för fastställelse av könstillhörighet samt vård och stöd" beskrivs denna vård istället som ojämlik och otidsenlig. Den lag som reglerar svenska medborgares möjligheter att ändra juridisk könstillhörighet kräver exempelvis att den sökande är ogift och steril. Socialstyrelsens utredning gav upphov till en intensiv och kritisk debatt om lagens villkor. Det är i detta högaktuella sammanhang som Signe ­Bremers doktorsavhandling placerar sig.


Vilka konkreta konsekvenser får lagen om fast­ställelse för enskilda personers upplevelse av sin livssituation? I vilken utsträckning förfogar en person som vill ändra juridisk könstillhörighet över rätten till sin egen kropp? Hur spelar materiella kroppar roll för transsexuella personers möjligheter att bli igenkända som det kön de själva känner igen sig som? I boken diskuteras dessa frågor, med fokus på hur lagar, förordningar, diagnoser och könsnormer både begränsar och möjliggör transsexuella kroppar och liv.


Genom att närläsa arton personers skrivna och talade berättelser om att genomgå könskorrigering undersöker Bremer hur trans­sexualism förkroppsligas, görs, omförhandlas och levs under ett könskorrigerande tidsförlopp.