»Men ni iranier är ju bra på mönster.« sa en konstskolelärare till mig en gång på skulpturlektionen. I det ögonblicket gjordes jag till osvensk trots att jag vuxit upp i Sverige sedan jag var
4 månader och aldrig varit i Iran, något som han var medveten om. Då plötsligt ingick jag inte i en svensk gemenskap. I alla fall inte utifrån hans blick. Det är i mötet med dessa blickar som föreställningar om det svenska och osvenska framträder. Det är då vi påminns om de berättelser som skapar och formar våra föreställningar av vår nationella identitet. Vad menar vi egentligen när vi säger att något eller någon är svensk eller osvensk?