Badat vid Medelhavets södra strand hade Schalom gjort under hela sin uppväxttid. Men kraftiga underströmmar förde honom till den östra stranden.

En resväska var det nog inte tal om, men hans hjärta rymde en månghundraårig judisk kultur från Libyen och två språk – ­italienska och judaico­-arabiska. Kvar därhemma fanns ­chockade föräldrar och många vänner; nåja, de fick brev från Israel så ­småningom.

Hans liv blev inte bara en upptäcktsresa i geografin. Det ­lärde honom också att möta människor med olika bakgrunder och ­samhällsklasser. I ett kapitel kallar han sig för ”uppviglare av ­arbetare”, i ett annat skriker han ut sin judiskhet inför abbedissan i en klosterskola.

Ofta riktar han ljuset mot personer i sin omgivning, låter dem få ta över en liten stund; det kan vara sagofarbrorn Alí, en egensinnig moster eller allra helst italienska poeter.

Det här är ingen kronologisk memoarbok, snarare scener ur ett liv. Och då gör det inget att han som barn blir förbjuden av sina stränga föräldrar att vidröra den farliga köksspisen, för att senare i livet bli ombedd att ­hjälpa till med koshermat i samband med en nobelprisutdelning.