Min älskade Mormiz lämnade oss på Långfredagen 2010 och det jag skriver här det jag vill berätta för henne, om henne och ett liv som aldrig mer blir det samma... Min mormor var ingen vanlig mormor. Hon var den mest underbara människa man kan tänka sig, så det har varit ett privilegium att få vara hennes enda barnbarn. Hon var så stark, rolig, full i fan, ärlig, vacker och helt oslagbar. Hon var min bästa vän, min mentor och förebild och min älskade Mormiz. I oktober 2009 drabbades hon av en stroke och blev inlagd på sjukhus och sedan på ett hem.Hon blev aldrig riktigt bra igen innan hon gick bort, men jag hoppades alltid att allt skulle bli som vanligt. Att hon skulle försvinna för gott fanns inte i mina tankar. Nu står jag inför fullbordat faktum och det här är ett försök att hantera det, ett sätt att ha henne kvar hos mig. För jag kan inte leva utan henne...