"Sören Larsson kom att bli en betydelsefull del av den inhemska utominstitutionella teater som hade goda år när 1974 års statliga kulturpolitik implementerades och de fria grupperna vitaliserade teatern. Med sina framstötar nådde de en ny ung publik, utmanade institutionerna och deras abonnnemangspublik och gjorde teatern till en plats för tidens samhällsdebatt. Denna fria gruppteater hade utrymme också för andra uttryck än de öppet, litet andtrutet politiska.



Vid sidan av konforma fria gruppet och lama institutioner kunde denna ”tredje teater”, som den ibland kallades, erinra om tidiga experimentteatertraditioner och vi fick nya teaterestetiska referenspunkter att förhålla oss till som kritiker och publik. […].



Mer än de flesta i denna tradition behöll dock Sören Larsson ett generöst utåtriktat tilltal i den pedagogik som är hans främsta bidrag till inhemsk teater under de sena decennierna av 1900-talet, där han varit en livgivande kraft i många utominstitutionella teatersammanhang. En stor del av inte minst västsvensk frigruppsteater under den perioden drog nytta av hans rörelsepedagogik och hans insisterande på dess befriande sceniska språk. Sin verkan har den haft inte minst genom att han öppnat dörrarna till källarteatertraditionens rum men också satt dem i förbindelse med teatervärlden där utanför.



Det är en vacker insats som Sara Engström gjort genom att som ung student skriva en central del av denna historia. Ett utkantsarbete konsekvent med det som varit Sören Larssons villkor och ambitioner."



ur Tomas Forsers förord