Min mammas morbror var en av de första som bytte kön i Sverige. Det var på 1950-talet. Max föddes som kvinna, döptes till Marianne, men bytte kön och blev man. Blev Max. Det har jag vetat så länge jag kan minnas. Som liten tänkte jag sällan på det, för mig var Max bara en gubbe i raden av de andra gubbarna i vår stora släkt om än en ovanligt varm gubbe som det var lätt att tycka om. Ur När jag letar efter Max

Sanna Wallins mammas morbror var en av de första som bytte kön i Sverige. Men Sanna Wallin pratade aldrig med honom om könsbytet. Frågade aldrig något. Han förde det heller aldrig på tal. Hon utbildade sig till journalist, och började fundera på vilka historier som väntar på att bli berättade. Hon ville så gärna intervjua Max, men vågade inte. Så dog han. Och historien kunde ha slutat där. I stället blev det precis där den börjar. Sanna Wallin hade turen att ha människor omkring sig som tyckte att berättelsen om ett av de första könsbytena i Sverige var en viktig del av vår samhällshistoria, alltför viktig för att glömmas bort. Så hon bestämde sig för att försöka skriva.
Det blev ett äventyr utan kompass och utan riktiga hållpunkter. Ett sökande efter en person som försökt sudda ut spåren. Det blev ett möte med den egna släkten, med andra transsexuella, eller transpersoner, med läkarvetenskapen, och med en annan tid. När jag letar efter Max är en oerhört gripande resa i en älskad släktings spår. Det är också en av de få böcker om transsexuella som finns på svenska.

Sanna Wallin är journalist. När jag letar efter Max är hennes debutbok.

Författarfoto: Cecilia Mellberg
Omslag: Katy Kimbell