Låt oss anta att någon försöker göra följande. Han betraktar en dag noga ett fenomen i sin omvärld, vilket han kan iaktta på noggrannast möjliga sätt, låt oss till exempel säga väderleken. Han iakttar molnbildningen på aftonen, hur solen går ned osv. och präglar noga in i sitt minne bilden av vad han ser. Han försöker att en tid hålla kvar föreställningen, dvs. bilden med alla dess detaljer. Han håller fast så mycket som möjligt av föreställningen och försöker att bevara den till följande dag. Då iakttar han åter väderleksförhållandena vid ungefär samma tid eller också vid en annan tidpunkt och försöker på nytt att göra sig en exakt bild av dem.
Om han på detta sätt gör sig exakta bilder av på varandra följande tillstånd, kommer han mycket tydligt att märka att han så småningom berikar och intensifierar sitt tänkande, ty vad som gör tänkandet opraktiskt är att människan vanligtvis är allt för benägen att förbise detaljerna i de på varandra följande skeendena i världen och endast behålla mycket allmänna och vaga föreställningar. Det värdefulla och väsentliga, det som verkligen befruktar tänkandet är just att forma noggranna bilder och sedan säga sig: I går var det så och i dag är det så, och därvid så tydligt som möjligt i minnet återkalla de båda bilderna, som är åtskilda i den verkliga världen.
Detta är till att börja med ingenting annat än ett speciellt uttryck för förtroendet till verklighetens tankar. Människan bör inte genast dra några som helst slutsatser och av det som hon ser i dag sluta sig till vad det blir för väder i morgon. Det skulle korrumpera hennes tänkande. Hon bör i stället ha förtroende till att tingen där ute i verkligheten sammanhänger med varandra och att morgondagen på ett eller annat sätt hänger samman med innevarande dag. Hon bör inte spekulera över det, utan först endast i så noggranna föreställningsbilder som möjligt för sig själv tänka igenom det som följer på vartannat i tiden och sedan låta bilderna stå bredvid varandra och gå över i varandra. Detta är en alldeles bestämd tanke-grundsats som man måste tillämpa, om man verkligen vill utveckla ett sakenligt tänkande. Det är bra att genomföra denna grundsats just på sådana ting, som man ännu inte förstår, där man ännu inte har trängt in i det inre sammanhanget. Därför bör man just i fråga om sådana företeelser, som man ännu inte förstår (t.ex. väderleken) ha förtroende till att de företeelser, som ju sammanhänger där ute, också åstadkommer sammanhang inom oss, och detta bör ske endast i bilder medan man avhåller sig från att tänka. Man måste säga sig: Jag känner ännu inte till sammanhanget, men jag skall låta dessa ting uppstå inom mig, just om jag övar mig i att inte spekulera.