För drygt 70 år sedan antog Förenta nationerna (FN) en deklaration som berör var och en av oss, konventionen om de mänskliga rättigheterna. Alla vi, olika människor har individuella rättigheter men det är staten inte vi individer som har ansvaret att se till att alla har tillgång till dessa. Detta är den fundamentala skillnaden mellan stat och individen som utgör konflikten dem emellan. Denna spänning finns även återgiven i FN-stadgan, vilket har lett till att de individuella rättigheterna har lyfts fram betydligt tydligare under de senaste åren. De flesta håller med om att alla har rätt till mänskliga rättigheter, i alla fall i viss grad. Därför bör denna rätt försvaras. Interventioner har alltid varit mycket kontroversiella med många olika åsikter om hur de ska kunna användas. Det stora problemet är att
hitta en lösning till hur statssuveräniteten ska kunna förenas med de mänskliga rättigheterna. En fråga som ständigt ställt sig i främsta ledet är, om principerna om statssuveränitet ska gälla även då människors säkerhet och mänskliga rättigheter hotas?

Får en inblick i denna viktiga princip "R2P" dess implementering och vad den egentligen innebär i vår beskrivning om Libyen som senaste exempel.

Genom skapelsen av FN efter andra världskriget och FN-stadgan kom sedan deklarationen om de mänskliga rättigheterna utmana den strikt hållna principen om staters suveränitet. Enligt FN-stadgan så tillåter den enligt kapitel VII säkerhetsrådet att besluta om att militära åtgärder ska vidtas vid ”hot mot freden, fredsbrott eller angreppshandling” i syfte att upprätthålla eller säkerställa internationell fred och säkerhet. Samtidigt så värnar FN-stadgan om samtliga medlemmars suveräna likställdhet. Den konkurrenssituation får sitt uttryck i ”skyldigheten att skydda” bör ges företräde i ett försök att överbrygga de spänningar som finns mellan ”suveränitet och mänskliga rättigheter” både inom FN-stadgan och i generella termer. Enligt dessa principer är det varje lands skyldighet att skydda sin befolkning från folkmord, krigsbrott, etnisk rensning och brott mot mänskligheten. Om inte den egna staten klarar av denna uppgift har FN en skyldighet att vidta de åtgärder man finna lämplig och behövlig för att uppnå detta ändamål.

Denna skyldighet som står i konkurrens och motstridighet hur staters suveränitet och rätt till icke- intervention skall kunna förenas med de mänskliga rättigheterna där resultatet inom området har beskrivits som en revolution inom internationella relationer och folkrätt. Inlaga R2P. Enbart genom att denna princip finns med i slutdokumentet från världstoppmötet 2005,WSO, (World Summit Outcome) var i sig en av de stora händelser att uppmärksamma. Att detta sedan slutade med att FN:s säkerhetsråd den 17 mars 2011 tog beslutet att införa en flygförbudszon över Libyen och tillåta användandet av militära medel för att skydda civila i landet är än mer anmärkningsvärt. Beslutet som fattades sensationellt eftersom det var första gången som FN:s medlemsstater kunde enats kring ett militärt ingripande med stöd av principen (R2P) skyldigheten att skydda.