Trots att möjligheten till pappaledighet har funnits i drygt 30 år, utnyttjas fortfarande merparten av föräldraledigheten av mammorna. Varför är det så? Hur hanteras jämställdhetspolitiska frågor när det är män och inte kvinnor som står i fokus?
I boken Göra pappa med barn får vi följa hur tanken om ett jämställt föräldraskap föddes i det tidiga 1960-talets jämställdhetsdebatt. Den politiska ambitionen att via föräldraförsäkringen åstadkomma ett större manligt engagemang i familjen relateras till åtgärder inom arbetsmarknads- och barnomsorgspolitiken. Var tanken om ett aktivt faderskap möjlig att förena med de idéer som kännetecknade dessa politiska områden? Kampen kring olika politiska styrmedel har präglat pappaledighetens drygt 30-åriga historia.
Vad säger dessa kontroverser om det manliga medborgarskapets politiska villkor? Hur långt har ambitionen att göra jämställda fäder av de svenska männen kunnat drivas utan att hamna i konflikt med andra samhällsintressen?