Till min tjugoårsdag i slutet av januari 1965 flydde jag familj och fosterland. Mitt första barn var ett och halvt, en ny förlovning hade just ingåtts därför att ett nytt barn med ny kvinna var på väg. Jag flydde i panik undan en oönskad förtidig vuxenhet, tog tåget till Paris utan att känna någon där, hade bara tusen kronor på fickan. Det skulle bli ett drygt år av skuld och frigörelse, elände och intressanta möten, kärlekshunger och erotik. Hade det inte varit för den fula regissören Robert Bresson skulle jag ha blivit filmstjärna och prinsessan Wiazemskys prins. Ödet satte i stället av mig på gatan i Saint-Germain-des-Prés. - En fristående fortsättning på Villkorlig barndom (2016).