I »Kärleken är dödens motsats« berättar Roberto Saviano om den sjuttonåriga Maria som just mist sin pojkvän Enzo. Liksom många andra arbetslösa unga män i Syditalien hade han tagit värvning i armén. Det fredsbevarande uppdraget i Afghanistan skulle finansiera deras förestående bröllop och utgöra grundplåten för ett banklån. Men under uppdraget dör Enzo i ett sprängattentat. Maria beskriver sin sorg, ensamhet och vilsenhet. Trots sina unga år lever hon som en änka, oftast svartklädd. Hon vill inte riktigt förstå att Enzo är död.



Maria minns orden i en vacker sång »Om kärleken är dödens motsats« av Sergio Bruni och är övertygad om att hon kan hålla kvar Enzo, slita honom från döden genom att fortsätta älska honom. Det enda som hjärtat fortfarande lyssnar till och förstår: dödens motsats.