Ibland gråter vi oförmodat. På gatorna, på fina litterära caféer. På snofsiga Fasanenstrasse, mitt bland exklusiva shoppare i fyndtagen, gråter vi. Plötsligt befinner vi oss i ruinerna av vårt förhållande. Det som tagit åratal att bygga upp blir till spillror på ett ögonblick. Det är en sådan stad. Staden blottlägger lika omedelbart som skoningslöst våra smärtpunkter.

Direkt.

Berlin är direkt i sitt tilltal. Det finns inga hemligheter. Det finns bara zoner, och de är övervakade.

Det kan vara en resa till Berlin, där han och hon känner sig hemma endast på sunkiga Bistro Calvados, platsen där alla röker, och inte bara till fest: "Festen har varit. De var inte med då heller." Det kan vara kyrkans hjälpledare som vill vara alldeles för nära sin unga adept, och något i flickan fryser för alltid. Det kan vara att simma med delfiner.

Susanne Ringells novellsamling är skriven med brutalitet, erotik, humor, medel ålderns genomskådande blick och hennes alldeles egna språkliga konkretion. Många reser bort: till Grekland, Turkiet, Kuba, Sverige utanför Stockholm, öar för "ensamma människors oändliga rymd och oändliga besatthet". Få hittar hem: för mycket vatten har runnit under broarna. Vatten flödar också helt konkret genom novellerna: från fostervatten till Bosporen.