Det finns ett före och ett efter Malmö för Ingmar Bergman, men också ett före och ett efter Bergman för Malmö. Malmöperioden 1952-1958 markerar skillnaden mellan en ung, lovande men också rotlös och laborerande regissör i trettioårsåldern och en etablerad regissör som precis fyllt 40, som hittat sitt specifika uttryck och följt upp sina genombrottsfilmer och iscensättningarna på stadsteatrarna i Helsingborg och Göteborg med de filmer och iscensättningar som idag räknas som hans mästerverk både i Sverige och utomlands. När Bergman anställs som försteregissör och ”konstnärlig rådgivare” för Malmö stadsteater är han i hög grad ett oskrivet blad. Under det produktiva 1950-talet får han sitt definitiva genombrott och gör åtta filmer och mer än dubbelt så många iscensättningar. Perioden markerar samtidigt början på Malmös gradvisa övergång från en industristad utan egen permanent teaterverksamhet till en kultur- och kunskapsstad med en av Europas mest moderna och välbevakade scener. I boken beskrivs Bergmans försök att finns sig till rätta i det alldeles nybyggda teaterhuset vid Fersens väg, på två utmanande scener, med en ung, oprövad ensemble, i en snabbt expanderande stad under ett ideologiskt och estetiskt visionärt decennium som präglas av både internationell modernism och svenskt folkhemsbyggande.