Kapitel elva
Tjugotusen böcker bränns av universitetsstudenter på Opern-plats i Berlin den tionde maj. Sigmund Freud, Max Brod, Alfred Döblin, Klaus Mann, Peter Altenberg, Oscar Blumenthal, Richard Beer-Hoffmann.
Om du inte känner till alla dessa namn, så lyckades nazisterna förvandla mer av vår kultur till aska än du kanske vill erkänna.
Tonio lämnar en röd ros till mig på dörrmattan varje lördag morgon tillsammans med ett kort där det står Din trogne. Min far och mor är imponerade av hans lojalitet och de låter mig träffa honom långt innan mitt tremånadersstraff har löpt ut.
Jag drar med mig Tonio för att se Marlene Dietrich i Blonda Venus i början av juni och som kompensation får han mig med på King Kong. Vi tar med oss Hansi för jag ser inget skäl att behöva lida ensam.
"Den judiska intellektualismens tid är nu över", säger doktor Goebbels i journalfilmen innan det börjar. "Den framtida tysken kommer inte bara vara en bokens man, utan en man med karaktär."
Vår propagandaminister talar till ett myller av studenter som är upprymda över möjligheten att få bränna tusen års poesi och prosa, vilken de när det kommer till kritan inte alls velat läsa. Eller så vänder sig doktor Goebbels helt enkelt direkt till den askhög som visas i mitten av duken - denna rykande röra som var Tysklands kultur fram till för tre månader sedan? Det är svårt att bedöma utifrån kameravinkeln, men ingen skulle frånkänna att den galningen kan föra ett samtal med aska. Som Isaac en gång sade till mig: "Goebbels sinne är piss."
"Helt underbart!" viskar Tonio till mig när ministerns tal når sin slutkläm, vilket innebär att jag är kär i en ung man som gillar lukten av piss.
Min patriotiske pojkvän för sedan min vänstra hand till den utbuktande bulan i sina byxor och bekräftar då det mindre kända faktum som ingen någonsin kommer att skriva om, inte ens efter kriget: doktor Goebbels vet hur han ska hetsa upp Tysklands pojkar och män, bättre än den mest erfarna hora från Neapel som går på Kurfürstendamm. Det är hans mest intima hemlighet, och vår.
Sedan börjar King Kong. Fay Wray är söt på ett försynt sätt och den väldiga gorillan är förfärande realistisk - nästan lika verklig som en annan uppdragbar leksak: doktor Goebbels själv. Och Tonio, Hansi och jag och alla andra på tusen biografer över hela riket kan låta sig skrämmas av något som tar slut om två timmar, och för ett ögonblick glömma hur viktigt det är med böcker. Eller glömma det för evigt beroende på om vi är män och kvinnor med karaktär.
En eftermiddag möter Tonio mig efter skolan så vi kan leta efter gamla bil- och filmtidskrifter i det bakre rummet på en knökfull begagnataffär på Karlstraße, som vi utforskar ibland när jag står ut med dammet. Efteråt går vi till Julias affär eftersom den ligger strax intill. Jag förklarar för Tonio att jag träffade henne och sonen på Isaacs karnevalsfest; fast jag är noga med att kalla Isaac "herr Zarco". Vi står tvärsöver gatan under markisen intill ett café.
"Vad far du efter?" frågar Tonio mig misstänksamt. "Ingenting. Jag ville bara kolla läget en stund." Julia hjälper just en man i plommonstop att välja örtte som ska passa med vad det nu är för problem som får honom att två gånger ta sig om armbågen. Hon bär en brun yllekjol och en svart blus. Hennes korpsvarta hår är fäst i en knut. Om inte förrädaren i Ringen avslöjar sig själv genom något misstag, kommer vi aldrig att få veta vem han eller hon är. Jag inser att jag måste se till att sätta fart på saker och ting.
Jag börjar spåra hur Julia förflyttar sig under de närmaste veckorna; varje eftermiddag men inte kontinuerligt på grund av plikter där hemma. Hon äter lunch i sin lägenhet som ligger direkt ovanför affären. En assistent - en liten ung, blekaktig kvinna - ersätter henne under den tiden men bara i en och en halv timme. Klockan sex på kvällen stänger Julia och hämtar Martin. Hon tar ofta en kaffepaus på Wolffs café på Lothringenstraße, sedan promenerar hon till ett vitputsat femvåningshus bakom Bützowbryggeriet på Saarbrücker Straße där stanken av humle och malt är så intensiv att den får mina ögon att tåras. Någon vän måtte undervisa den unge mannen där under dagen, eller helt enkelt bara hålla uppsikt över honom. Sedan promenerar mor och son hem i sakta mak, ibland arm i arm, fast Martin stannar då och då och tittar i affärer med händerna tryckta mot skyltfönstret. De pratar medan de går och Julia skrattar ofta och hjärtligt. Hon verkar vara en kvinna som fått vad hon önskar sig av livet. Vanligen köper hon en godbit åt Martin på Hengstmannbageriet som ligger vägg-i-vägg med Wolffs café. Han älskar petit-chouxer och hon har en vit näsduk i sin läderväska för att torka av honom i ansiktet när han ätit. Fast ibland insisterar han på att få göra det själv och skakar händerna som om de fattat eld, om han inte får som han vill. Det är tydligt för vem som helst att hon är hängiven sin son. Ibland betraktar hon honom när han springer före och viftar med sina armar. Men hennes ögon är inte ängsliga som min mors brukar vara. De strålar av en känsla jag inte hade väntat mig - beundran.
Jag försöker komma ihåg att även en nöjd och belåten kvinna som avgudar sin son kan begå ett mord - och också vara i maskopi med nazisterna. I Tyskland lever vi ju faktiskt dubbelliv allihop. Och ändå börjar jag snart tvivla på att hon har något att göra med Georgs död. Julias rör sig inom begränsade rutiner i Berlin om dagarna. Bara en enda gång viker hon av. I början av juni hämtar hon inte Martin vid den vanliga tidpunkten utan vandrar i stället av österut nedför Oranienstraße. Hon tittar helt kort upp mot Nya Synagogans torn som glänser i guld, snirklar sig fram genom röran av shoppare på Hackeschermarknaden och går med målmedvetna steg uppför Rosenthaler Straße - en kvinna som har ett uppdrag. Medan jag tränger mig förbi handkärrorna och ber de människor jag stöter ihop med om ursäkt inser jag - och hjärtat slår en volt i mig - vart hon är på väg och vad som kanske ska äga rum. Så jag slinker in i en ölträdgård innan jag hinner bli sedd, för om mina aningar nu stämmer kan Isaac och Vera dyka upp precis bakom mig.
Jag tvingar i mig ett glas cider så jag inte frestas att kasta mig iväg för tidigt. Mina ben är alldeles styva av lust att hinna ifatt Julia. Men att bli upptäckt nu skulle fördärva mina planer.
När jag kommer fram till Karls Källare är den lika lortig och dåligt upplyst som alltid, vilket är tur eftersom det minskar risken för upptäckt. Jag ställer mig precis innanför ytterdörren som är avskild från restaurangdelen med en bar i amerikansk stil. Allra längst in, omgivna av det vattniga ljuset från bordslamporna, befinner sig de människor jag söker. De verkar utdragna, nästan drömlika, som om de satt inne i en målning i rött och skimrande svart med en våt guldnyans som får deras hud att glänsa. De sitter runt ett långt rektangulärt bord och jag håller min hand ovanför ögonen när jag räknar dem så att ingen ska se mitt ansikte. Tjugotvå medlemmar har anlänt. Vera är lätt att få syn på, hon är huvudet högre än alla andra. Den näste jag lägger märke till är Isaac, på hans högra sida sitter K-H och Marianne och pratar med händerna. Heidi verkar inte vara där, men Rolf sitter mitt emot Vera som just viskar något till Roman. Och Julia är givetvis också där.
En stormagad kypare kommer snabbt fram till mig och säger att restaurangen är stängd fram till halv åtta; vilket är om en timme. Jag säger med bevekande röst till honom att jag har stämt möte med en vän, men han svarar barskt att jag måste vänta utanför. Det märks tydligt på hans tonfall att han beskyddar Ringen.
"Snälla, jag är så hemskt förkyld", säger jag till honom. "Låt mig få vänta här bara fem minuter." "Tyvärr - Karl bestämmer reglerna och jag kan inte bryta mot dem." "Låt mig prata med Karl då." "Det är honom du pratar med", klipper han av utan humor i rösten. Han höjer handen för att hindra mig att komma in. "Snälla Fräulein", säger han myndigt, "Ni får vänta utomhus."
Det sista jag ser innan jag går är en svart upp och nedvänd hatt som skickas runt bordet, och K-H som sticker ner handen i den. På vägen hem förstår jag att de måste ha dragit lott på något vis, vilket betyder att jag måste trotsa mina föräldrar och besöka Isaac för att ta reda på varför. Sent den eftermiddagen häller jag en hel mjölkflaska i vasken, när mamma inte märker det, och säger till henne att nu går jag till Frau Koslowskis speceriaffär eftersom mjölken är slut. Jag rusar som om jag vore tokig och viker av mot Isaacs lägenhet, men han är inte hemma. De närmaste dagarna besvarar han aldrig mina knackningar. Jag oroar mig för att han kan ha blivit gripen, men fru Münchenberg berättar för mig att han bad henne att ta hand om posten i några veckor, så han måste vara bortrest.
Jag hoppas på att Vera eller någon annan vän ska komma till vår fastighet för att vattna Isaacs pelargonior så jag kan fråga efter honom. Men jag ser aldrig till någon.
Två veckor går utan ett ord från Isaac. Under tiden, i slutet av juni, ger rektorn på Hansis skola oss det besked jag så länge fruktat skulle komma: pojken är inte välkommen tillbaka efter sommarlovet. "Om han inte pratar eller ens reagerar på vad som händer under lektionerna, vad ska vi då göra med honom här?" säger doktor Meier till oss.
Vi kan inte ge något svar och pappa går ner på knä för att mildra smällen och berättar för Hansi att han från och med nu kommer att få stanna hemma om dagarna. Bryr sig min bror om det? Jag kan inte avläsa vilketdera på hans frånvarande blick. Däremot är jag säker på att han bleknar bort från oss. Ändå säger mamma glatt till honom: "Oroa dig inte, du har det mycket bättre här med mig."
Förmodligen var det så som häxan sade till Hans och Greta, tänker jag.
