En välfungerande kulturmiljövård förutsätter en transparent organisation och parter med tydliga mandat. Men hur ska roller och ansvar egentligen fördelas och hur ska lokala, regionala och centrala aktörer samsas för att nå sina gemensamma mål i allmänhetens tjänst? Utgångspunkten för denna studie är 1976 års länsantikvariereform som innebar att länsstyrelsen tog över ansvaret för den kulturmiljövård som då i decennier hade vilat på landets regionala museer och dess chefer, landsantikvarierna. Reformen väckte omgående starka reaktioner och delade tidens intressenter i sympatisörer och kritiker. Sedan dess har kulturmiljövården genomgått både smärre och mer omfattande förändringar som skapat en i långa stycken välfungerande organisation. Icke desto mindre har den varit kantad av kritik mot att roller och ansvar förblivit otydliga. I boken redogörs för vilka uttryck kritiken tagit sig, vem som varit avsändare och mottagare och hur återkommande utredningar för att övervinna problemen blivit utformade. Svensk kulturmiljövård har osedvanligt gamla anor. Studien tar sitt avstamp redan i 1600-talet för att visa på hur senare skeenden i kulturmiljövårdens utveckling har påverkats av tidigare ideal och upparbetad praxis. Översikten avslutas med en genomlysning av vilka faktorer som har påverkat och alltjämt påverkar relationer i en alltmer komplex kulturmiljövård. Till det ges förslag på hur sektorn möjligen kan öka sin tydlighet kring roller och ansvar.