Under 1900-talet förändrades musiklivets villkor i grunden. Bruket av nya elektroniska ljudmedier innebar att musik kunde framföras utan musikers faktiska närvaro. En av konsekvenserna var att ”levande musik” myntades som begrepp. Såväl fackföreningar
som proggaktivister och kulturpolitiker ville försvara den levande musiken mot dess förmenta motsats, ”mekanisk musik”. Det var dock inte alltid självklart var gränsen skulle dras mellan människa och maskin, eller mellan konst och teknik. Särskiljandet av musikerna från deras arbetsinsatser lade grund för en ny typ av ekonomi. Musiken gjordes till en marknadsvara
med stöd i nya lagar som fastslog särskilda rättigheter för musiker och skivbolag. Lagstiftningen inbegrep svåra avvägningar: skulle musikerna behandlas som konstnärer eller som lönearbetare? Skulle de uppmuntras att vara aktiva på scen eller i studio? Och
hur skulle man fördela ersättningar för högtalarmusik när man inte visste vilken musik som ljöd ur högtalarna?
Musikens politiska ekonomi tar ett brett historiskt grepp om musiklivets reglering under 1900-talet. Här förenas estetik och ekonomi, politiska ideologier och tekniska medier. Boken berör allt från stumfilmens försvinnande till idén om musiken som upplevelseindustri. Den visar hur det fascistiska Italien gav stöd åt skivbolagens intressen och förklarar varför Musikerförbundet
ville införa en särskild diskoteksavgift. Den skildrar förhistorien till vår tids konflikter om musikens digitalisering.