Plötsligt ser jag honom. Han är kolsvart, med en vit stjärna i pannan. Manen är tjock och vågig, svansen så lång att den nästan snuddar vid marken. När jag osäkert sträcker fram handen, nosar han försiktigt på mig. Jag ser in i hans mörka ögon och han ser lugnt tillbaka.

I det ögonblicket vet jag att vi hör ihop. Det är han och jag mot resten av världen.

Hej, Manolito, viskar jag.



Den här hösten är det inte lätt att vara Felicia Sànchez-Kvist, nio år. Killarna i sexan retas och bästa kompisen Ninna sviker. Men så dyker Manolito upp, hästen som bara Flisan kan se.