Efter kalla krigets slut har FN upplevt en rad skiftande öden, i takt med att världens storpolitiska aktörer - med USA i spetsen - använt organisationen för sina egna syften och ändamål. Inför det senaste kriget mot Irak utdömde president George W Bush FN som "irrelevant" för dess vägran att ansluta sig till den amerikansk-brittiska krigshetsen. Hans uttalande utgjorde blott kulmen på en obruten tradition av maktpolitisk cynism i den internationella diplomatin, som konsekvent föredragit metoder som våld, hot och tvång framför mer demokratiska förhandlingsmedel.
    Dagens världspolitiska situation har lett många till uppfattningen att Förenta Nationerna är en förlegad organisation, korrumperad av de ledande staterna och oförmögen till självständiga initiativ. Resonemanget avfärdas av Phyllis Bennis. Genom sin ingående analys av de historiska maktrelationerna inom FN drar Bennis slutsatsen att framtidens hopp står till en radikal omvandling av världsorganets beslutsfattande strukturer. Endast efter en genomgripande demokratiseringsreform kan FN bli i stånd att fullfölja stadgans löfte från 1945 om att "rädda kommande släktled undan krigets gissel" och samtidigt bli det som västvärldens stormakter fruktar, nämligen en självständig röst i världspolitiken.