I avhandlingen analyseras om den s.k. lojalitetsprincipen – som huvudsakligen handlar om hur parterna ska agera mot varandra – har någon reell inverkan på immaterialrättsliga licensavtal. Principen är numera erkänd inom den allmänna avtalsrätten, medan immaterialrätten ser ut att vara mer tveksamt inställd.

Det är viktigt med licensavtal som skräddarsys utifrån parternas behov och mål och som de därför har reell nytta av. Traditionellt hat man utgått ifrån att ett licensavtal måste gardera parterna mot alla tänkbara risker. I avhandlingen betonas i stället att ett fungerande licensavtal i vissa situationer kan vara kortfattat och rudimentärt. Om två parter som litar på varandra och strävar mot samma mål vill ingå ett långvarigt licensavtal finns det knappast orsak att fokusera på riskfördelning och därmed gardera sig mot ”allt”. Orsak att ingå ett detaljerat, heltäckande (och dyrt) licensavtal – som traditionellt rekommenderas i den Nordiska immaterialrättsliga doktrinen – finns närmast om konkurrerande parter ska ingå ett kortvarigt licensavtal.

I avhandlingen poängteras att avtalstolkningen, för att den ska stämma överens med verkligheten, ska ske utifrån helheten av omständigheterna i det aktuella fallet. I avhandlingen poängteras också att lojalitetsprincipens inverkan när licensavtal tolkas varierar beroende på hur relationellt avtalet är. I avhandlingen dras slutsatser om ett avtals grad av relationalitet genom att analysera olika faktorer, såväl sådana som hittas utanför avtalet som sådana som kan utläsas ur avtalet. Lojalitetsprincipens konkreta inverkan analyseras utifrån situationer där parternas intressen typiskt kolliderar. En slutsats i avhandlingen är att lojalitetsprincipen är betydelsefull för de flesta licensavtal.