En retrospektiv betraktelse via tankar, sorg och glädje där undertryckta känslor och rädslor finner vägar till erfarenheter och liv som kontrasterar ungdomens tröstlöshet mot visheten åldern ackumulerar. Vad gör ålderns vishet med ungdomens hårda minnen, utsatthet? Finns det vishet som bäddar in den hårda erfarenheten i acceptansens och förlåtelsens klädsel? Är det ok att minnen gör ont...ibland... när rustningen krackelerar?