Petter Gotthard von Kochen växte upp i en nyadlad familj i Narva vid 1600-talets slut. År 1704 tog han värvning vid Livgardet till fot och drog ut i stormaktstidens sista krig. Efter slaget i Poltava 1709 hamnade han i rysk fångenskap och kom tillbaka till Sverige i januari 1722. Efter åratal av lunkande militärliv i Stockholm blev han herre till Krapperups gods i Skåne. Därmed tog en ny levnadstid sin början. Med liv och lust tog han sig an godset och förvandlade egendomen till ett fideikommiss. Det här är berättelsen om ett dramatsikt levnadslopp som började i det svenska väldets utmarker och långt senare slutade under Riddarholmskyrkans golv i Stockholm. Mer än något annat visar von Kochen hur livet gick vidare för en karolinsk officer efter det långa kriget. Ur ett mer allmänmänskligt perpsektiv är det en tidlös historia som handlar om konsten att överleva och att aldrig ge upp. Samtidigt sönderfaller hans liv i två stora kontraster; från det händelserika kriget på den internationella scenen drog han sig tillbaka till det "lilla" livets former i rollen som godsherre på Krapperup. Här blev han en dominerande gestalt. Efter ofredsårens strapatser var det lantlivets mjuka och hårda otium som gav hans liv ny färg. Han blev Krapperup trogen fram till sin död.