2000-talet har varit en tid av uppror. På jordens alla kontinenter har revolter brutit ut. De har hotat, skakat om och förändrat. Upproren visar att det finns en djup och oöverstiglig klyfta mellan folket och den ekonomisk politiska eliten. Klyftan har fördjupats under den nyliberala epoken. Men efter decennier av nyliberalt ekonomiskt och politiskt förtryck kom så vändningen i efterdyningarna av finanskrisen 2008. Över hela världen skedde en upptrappning av strejker, protester och uppror. Demonstrationer med tiotusentals, ja hundratusentals deltagare har inte varit ovanliga. Ibland har de räknats i miljoner.
De brutala angreppen från polis och militär har inte haft någon verkan på protesternas omfång och uthållighet. Makthavarna har all anledning att känna sig hotade. Folket har flera gånger de senaste decennierna visat att styrkan och omfattningen i deras uppror kan få ministrar och presidenter på fall. De folkliga aktionerna har haft en kraft som oupphörligen förvånat världen. Det finns en röd tråd i 2000-talets uppror och den är att arbetarklassen väldigt ofta spelat en ledande roll. Uppsving i strejkkampen nådde en topp under åren 2011-2014 och kan i sitt omfång bara jämföras med de allra största strejkperioderna i kapitalismens historia.