Peter Pohl har i den här boken samlat ihop 32 krönikor, anföranden, publicerade och opublicerade småtexter. De handlar i stor utsträckning om barn och ungdomar, de synar och kritiserar skola och samhälle, de berättar om författarens möten. Anföranden kan vara från Lärarhögskolan i Linköping 1988 (som äldst) eller Södra Latins gymnasium 2011 (som yngst), men författaren förvånas själv över att tiden tycks ha stått stilla: problem och missförhållanden är idag i stort sett desamma som för tjugo år sedan.
Trots Peter Pohls försynta personliga framtoning har hans skrivande väckt en del förargelse, som exempelvis Vi kallar honom Anna (1987) och Nu heter jag Nirak (2007). I den här boken är tonen stundom vassare än i någon av Pohls romaner, stundom ömsint på det sätt som har gjort honom till en av Sveriges mest älskade författare av ungdomsböcker. Själv konstaterar han att hur oskyldigt ämnet för hans skrivande än har varit har det alltid lyckats väcka anstöt hos någon. Så ser en författares villkor tydligen ut. I bokens sista krönika skriver Pohl: Med skrivandets villkor är det som med villkoren för all konstnärligt verksamhet: publiken inte bara avgör huruvida verket duger utan tilldelar det dessutom dess innebörd.