Vi lever livet bättre om vi lever det så som det är, nämligen som en utmätt tid.

Då spelar fristens längd ingen roll då allt ändå förloras i evigheten.





Peter Noll får veta att han är sjuk i cancer. Han är då 55 år. Han avböjer den operation som läkarna vill göra eftersom den strider mot hans uppfattning om liv och död. Han går den sista vägsträckan i den medvetna avsikten att foga in upplevelsen av dödens ofrånkomlighet i sitt sammanhang. Han vill förmedla den erfarenheten till alla levande, som ju också måste dö. Det gör han i boken Den utmätta tiden där han skriver om sina tankar, känslor erfarenheter och samtal med olika människor under sitt sista år.



Jag lägger ifrån mig boken med en stor glädje över att ha läst den, blandad med ett vemod över att jag inte kan få träffa författaren... Läsandet av denna bok är som en lång dialog mellan författaren och läsaren, på lika villkor. Never send to ask for whom the bell tolls it tolls for thee.

Jag vet inte om jag kommer att lämna denna värld plötsligt och omedvetet eller långsamt och gradvis. Men om jag kommer att ligga länge i väntan på avfärden, är det två böcker som jag önskar vid sängkanten. Den ena blir Rilkes dikter om den individuella dödens gåva. Den andra blir boken som skrevs av den som förstått, tagit emot och förverkligat denna gåva: denna bok.

-Ur Georg Kleins förord till boken