Elin Wägner skapade oförglömliga kvinnogestalter, inte minst i sina "smålandsromaner", från Åsa-Hanna 1918 till Vinden vände bladen 1947. Tidigare har dessa romaner beskrivits som mindre feministiska och samhällskritiska än Wägners övriga författarskap. Kanske är det huvudpersonernas utsatthet och i vissa fall undergivenhet inför svåra livsöden som lett till denna tolkning. Men när man som litteraturvetaren Peter Forsgren läser smålandsromanerna utifrån begreppen modernitet och genus, framgår romanernas komplexitet och samhällsskildring på ett nytt och intressant sätt. Även dessa berättelser är i hög grad genomsyrade av Wägners engagemang för de tre stora frågorna kvinnan, freden och miljön. Ett öppet, dialogiskt oavslutat drag är också tydligt i romanerna, liksom i de idéer och hållningar som prövas. Det gäller inte minst Wägners sista roman, Vinden vände bladen, som i stor utsträckning tar upp såväl civilisationskritiken som den feministiska utopin i Väckarklocka.

Elin Wägner (1882 1949) tillhör den svenska feminismens och kvinnorörelsens ledande gestalter under första halvan av 1900-talet. Hennes breda samhällsengagemang omfattade även
fredsfrågan, där hon successivt kom att inta en alltmer pacifistisk hållning, och med böcker som Fred med jorden (1940) och Väckarklocka (1941) blev hon också en av miljörörelsens verkliga pionjärer. År 2009 uppmärksammas 60-årsminnet av Elin Wägners bortgång.


Peter Forsgren (f. 1957) är docent i litteraturvetenskap
vid Växjö universitet, och har tidigare bland annat
publicerat Att lyssna med ögat. Studier i Peder Sjögrens
1940-talsromaner (1992).