Måste man vara demonregissör för att bli ihågkommen? En regissör och teaterchef, som drevs av humanism, lyhördhet, som lyfte fram unga skådespelare, som regisserade en rad uppmärksammade föreställningar på den egna Nya Teatern 1940 – 1954 och senare på Dramaten är idag nästan bortglömd utanför teatervärlden: Per-Axel Branner. Den här boken beskriver hans omfattande och uppskattade yrkesliv inom svensk film och teater. Honom får vi inte glömma!