Psykoanalytikern och idéhistorikern Per Magnus Johansson griper sig i föreliggande essäsamling an det komplexa mötet mellan psykoanalys och humaniora och belyser detta ur en rad olika perspektiv, kulturhistoriska, teoretiska, praktiskt-kliniska och personliga. Han diskuterar vad Sigmund Freud, Jacques Lacan, Julia Kristeva och andra teoretiker på själslivets område kan lära oss om konstnärliga utövare som Leonardo da Vinci, August Strindberg och Robert Musil och vad konstnärlig gestaltning i sin tur kan tillföra den vetenskapliga reflektionen över våra psykologiska grundvillkor. Johansson fördjupar sig bland annat i den i sammanhanget centrala omedvetna process som Freud benämner sublimering. Psykiskt lidande kan driva människor att söka ny kunskap om sig själva och därmed ge dem en ökad förmåga att sörja och bearbeta sina icke förverkligade önskningar, så att dessa antar en mer hanterlig ge­stalt, en annan färg och form. Det är just i ensamheten och bristen, menar Freud, som konstnärlig och vetenskaplig aktivitet uppstår. Lidandet förvandlas på så vis till en drivkraft. Psykoanalys och humaniora är också en bok där författaren ställer sig själv ? och läsaren ? inför mycket direkta existentiella frågor. ?Hur utmanar jag min ensamhet? På tu man hand eller ensam? Vilka uttrycksformer kan begäret och lusten finna? Vad gör jag med min brist i världen? Och vad gör den med mig??