Varför har det vackra så länge varit tabu inom modern konst och arkitektur? I Resan till Saalek behandlar Per Landin tre tyska konstskapare som vägleddes av en längtan efter skönhet och harmoni i den kaotiska nittonhundratalsvärlden. Alla tre ställde på olika sätt sin talang i nationalsocialismens tjänst. Arkitekten Paul Schultze-Naumburg vände sig kring sekelskiftet emot dekorationsvansinnet och verkade för en enklare byggnadskonst. Han införde ekologiska synpunkter på ett sätt som idag ter sig alldeles modernt. Affischkonstnären Ludwig Hohlwein var en föregångare inom reklamen. Hans öldrickande munkar och älskliga matronor, liksom kolonialmotiven och naturscenarierna, uppskattades av en hel generation tyskar som i dem tyckte sig se sina drömmar materialiserade. Bildhuggaren Arno Breker var en Rodininfluerad lebeman som efter 1933 ställde sitt hantverkskunnande i Tredje rikets tjänst. Han blev Hitlers hovskulptör, och det var genom hans monumentalfigurer som Tredje riket fick sitt hårda ansikte.
Resan till Saalek visar även genom sitt bildmaterial hur dessa konstnärers skönhetsträvan ledde fram till föreställningen om en urartad konst, en föreställning som sammansmälte med det bruna tankegodset. Men den visar också att gränserna mellan modernism och traditionalism, kulturradikalism och kulturreaktion, sällan var så skarpa som man efteråt har velat göra dem. Även modernisterna ogillade förfulningen som följde i industrikapitalismens spår. Och även om Hitler ogillade modern konst var såväl partireklamen som industridesignen under Tredje riket synnerligen moderna.