På ett nervigt sätt, med en påtaglig närvarokänsla, möter vi en ung man som arbetar inom hemtjänsten. Han sköter särskilt två gamla nazister som är i slutfasen av livet. Samtidigt är han intill manins gräns intresserad av cancer som han via läkarkonsultationer och allmän vetgirighet närmar sig kliniskt och vetenskapligt.

Han lever ensam, skriver en bok som är tänkt att bli uppföljaren till debutromanen, Göteborg i päls. Han tycks ha hämtat sig från något slags sammanbrott. Han är småkär i en kvinnlig kollega, Elin.
Elin gör en resa till Berlin tillsammans med sin mamma, en berättelse som interfolieras med jagets. Nu blir tiden och platsen alltmer upplöst. Samtiden blandas med krigstiden, Tyskland med Sverige. Hermann Göring och hans hustru Karin iakttas under de sista skälvande krigsåren. Tyska riket håller på att gå under. Det står klart att Elins familj bär på ett tungt förflutet från nazitiden, ett minne som skulle kunna liknas vid en cancersvulst.
Slutet är lika mycket logiskt som gåtfullt. Berättaren och Elin gör en gemensam utflykt till Rockelstad, slottet där Göring första gången mötte Karin när han som pilot i Stockholm fått uppdraget att flyga hennes svåger, Eric von Rosen, dit.
Cancersurfare är skriven i rapsodiska stycken som till viss del liknar dagboksanteckningar, vilket starkt bidrar till intrycket av nedslag och ögonblickliga iakttagelser. I centrum står en man som försöker inordna sin innehållslösa vardag. Resultatet blir en resa som kanske sätter fingret på en kärleksberättelse eller kanske rätt och slätt skildrar en psykos.