Paulo Henriques Britto, en av de intressantaste rösterna i dagens brasilianska poesi, debuterade 1982 med samlingen Materiens Liturgi. Han hade redan då ett helt särpräglat, på en gång filosofiskt tyglat och lustdrivet, poetiskt idiom. Britto har ofta sagt att han inte tillhör något läger i den samtida brasilianska poesin. Och det är sant, men lika sant är att hans dikter är djupt involverade i samtal med tidigare poesi, poeter och poetiker. Man skulle kunna kalla honom en filologisk poet, en poet vars dikter ofta tycks stiga ur det direkta mötet med annan och tidigare poesi. Poesin för Britto står vidöppen för livet och existensen, ja den är ett slags språkets nålsöga mot det verkliga. Formen är viktig för Britto som i allt högre utsträckning närmat sig den bundna poesin, men alltid utan all ortodoxi. Formen tycks för honom vara mindre ett mått än en utgångspunkt och han har inget problem med att bryta mot formella villkor. I någon mån hänger nog förhållandet samman med det slags formalistiska språksyn som präglar hans essäistik, liksom han egna, mycket framstående, poesiöversättningar. Gatans språk möter hos honom det cerebrala, det sinnliga ligger tätt intill det abstrakta i hans ofta roliga dikter. Ibland utgör dikterna små exakta och täta konstellationer men de kan lika ofta utveckla sig till långa berättelser kring minnen, händelser och historiska skeenden. En oberäknelig men i allt precis poet.