En roman om ingermanländska öden med verklighetsbakgrund.

När Ryssland i Stora nordiska kriget erövrade det svenska Ingermanland, blev de finska bönderna där livegna. De lutherska finnarna utgjorde över en fjärdedel av befolkningen och hade brukat jorden där sen 1600-talet. De lutherska prästerna i Ingermanland kom nästan alla från Finland. Den här boken handlar om en släkt, som från början av 1800-talet till revolutionen verkade som präster i Tyris socken vid Finska viken, mellan de stora kejserliga palatsen Peterhof och Oranienbaum. Det är historien om hur prästgården, från en oansenlig början, får blomstra och slutligen förfalla under de hundra år, som medlemmar i släkten var ansvariga inte bara för prästgården och församlingen, utan även satt med i ledningen för lutherska kyrkan i det ryska riket. Släktingarna byggde sin kyrka, prästgård och skola i samarbete med församlingsborna och i nära kontakt med den kejserliga familjen. Men den ryska revolutionen krossade allt de hade byggt upp. Hela samhället i Ingermanland löstes upp och en stor del av den finska befolkningen, våra bröder och systrar på andra sidan Finska viken, transporterades till fånglägren i Sibirien.
Han var den sista i släkten ännu kvar i Tyris under revolutionen. Som barn hade han upplevt idyllen, men nu var den sen länge förlorad. En natt hade han en dröm, han hade dött och stod inför den högste. Gud klandrade honom och sade:
– Fritjof Filip, du har vänt mig ryggen.
– Det är för att du har vänt människorna ryggen, svarade Filip och sträckte upp sin knutna näve mot Gud.
Då öppnade sig marken under honom och han föll ner mot Inferno. Han vaknade med ett ryck och märkte att han frös så att han skakade. Han var inte i Dantes Inferno utan i det ryska helvetet.