”Willehard bad pappa att ge mej i hans famn och pappa kastade mej över diket. Av den luftfärden kan jag ännu känna värmen i luften, det fasta tag som jag hamnade i och jag kan känna solens värme och doften av höet.” Så beskriver författaren en minnesbild från sensommaren 1939 och de känslor som än idag återkallas om hon lägger sig på en solvarm äng: Barndomens oskuldsfullhet och den trygghet som man bara känner när man omges av människor som vill en allt gott. Om krigsåren har det de senaste åren dykt upp böcker som svampar i regn. Inte så underligt. Den generation som i barnaåren upplevde hemmafronten har nu hunnit till sk. mogen ålder, och då vaknar intresset för vad som hände på allvar. Här är en skildring som för oss till världen vi levde i, kanske inte så ofta nertecknad, men upplevd av många. Det är med farmoderns förvärvade kunskaper men barnets ögon som läsaren ges en inblick i vardagen för en familj med rätt typisk finlandssvensk bakgrund och med trefotsfäste i stad, skärgård och fastlandsglesbygd. En jämförelse med författarens makes krigsbarnstid i Sverige ingår som ett eget avsnitt och gör boken högaktuell också med tanke på dagens allt aggressivare krigsbarns- och invandrardiskussioner.