Sven Rosendahl (1913–1990) var känd både för sina romaner och sina naturböcker. I den nordiska naturen kunde han spegla sin egen utsatthet, men också erfara en djup gemenskap med allt levande. Så blir all naturprosa av hans hand i djupaste mening existentiella skildringar. Själv var han emellertid irriterad över att naturprosan sällan fick det mottagande han hoppats på, då det litterära etablissemanget inte verkade ta sådana böcker riktigt på allvar. I All dödlighets sång och skrian analyserar Pär-Yngve Andersson flera av Rosendahls främsta naturskildringar. Dessa behandlar i hög grad även människan, miljöhoten och de stora livsfrågorna.